Travelfood

10 år efter mitt besök i Peking var det dags att utforska Shanghai med dess omgivning. Att resa på egen hand i Kina är en stor utmaning och kräver massvis av förhandsplanering och byråkratiska arrangemang. Men det är också roligt att på sätt och vis vara på resa redan innan man är fysiskt på ort och ställe. Via ett översättningsprogram skapade jag små lappar på kinesiska med önskemål om att köpa bussbiljetter och dylikt, för man kan inte förvänta sig att bli bemött på engelska i Kina. Med dessa arrangemang gjorde jag självständiga utflykter till kanalstaden Suzhou och den vackra staden Hangzhou. Både i dessa städer och i Shanghai märkte jag att det är långa avstånd mellan sevärdheterna och till och med en inbiten fotgängare som jag blev tvungen att ta en taxi då och då. Och försöka förklara för chauffören vad jag ville!

Shanghais främsta sevärdheter såsom Bund-promenaden vid Huangpu-floden, Yuyans gamla köpkvarter och neonbelysningen av de moderna arkitektoniska underverken, var rätt snabbt sedda, så utflykterna till de närliggande städerna var välkomna.  Resans höjdpunkt var ändå utflykten till det Gula berget, eller Huangshan. Nationalparken befinner sig så pass långt borta från Shanghai att det kan vara utmanande att göra den som en dagsutflykt men det går nog med noggrann planering och en övernattning i Hangzhou eller i Tangkou. Som en självständig utflykt är den krävande för det förutsätter många bussbyten och linbana innan man befinner sig uppe bland de magnifika bergen. Det är lätt att förstå att de här romantiska bergen hör till Kinas nationallandskap vid sidan av den kinesiska muren. Även bussresan från Hangzhou erbjuder fantastiska bergsvyer och glimtar av livet på den kinesiska landsbygden.

Kinesisk mat är bekant för de flesta och jag hade gärna smakat på något sådant som man inte får hemma i de typiska kinesiska restaurangerna. Språkmuren hindrar dock från att veta vad man äter och från att ens försöka pröva på något jätte-exotiskt. Det är mycket lättare att köpa något från de engelskspråkiga menyerna och då vet man samtidigt att det är något väldigt typiskt, men inte särskilt intressant, som man får. Den här gången smakade jag på kyckling i svart bönsås, dumpling-knyten, friterade jätteräkor samt (troligen!) oxnjurar i ingefärasmakande spad.

Redan för tio år sedan kände jag mig verkligen som en utlänning i Kina. På gatan trängs man med en hel hord av lokala, som alla ser ut att anse alla andra vara en börda. Trots språkbarriärer kan man få råd om till exempel bättre rutter ifall den lokala märker att man som turist tänker göra märkliga val. Man blir bemött på ett artigt, men inte särskilt vänligt, sätt. Alla tycks ignorera varandra, vilket känns lite konstigt efter alla de miljoner frågor som man har blivit ställd för vid visumansökan, vid gränskontrollen, då man gör förhandsbeställningar över Internet och vid incheckning till hotell. Efter att alla svar på dessa frågor har antecknats och lagrats på de olika instansernas databaser kan man bara förundra sig vad allt den kinesiska underrättelsetjänsten kan samla upp som information om utlänningar som har besökt Kina under sitt liv. Det här gäller förstås inte enbart Kina utan även andra länders myndigheter.

Asien, Kina, mat, reseupplevelser, resor