Travelfood

Sardinien var ett populärt semestermål på 70- och 80-talet, men har tyvärr glömts bort av skandinaviska resenärer. All infrastruktur som byggts för turister verkar lite slitna vid det här laget, men det mesta fungerar ändå väl, och åtminstone i vårt resemål, Olbia på norra Sardinien, hördes mycket tyska, engelska och italienska bland resenärerna. De lokaka är väldigt hjälpsamma och de verkar vara stolta över att resenärer kommer till deras ö. Själv hade jag en förutfattning att de är isolerade och inte särskilt språkkunniga, men det visade sig vara helt fel.

Vi valde Olbia delvis därför att det befinner sig i norr, varifrån det är lätt att göra en dagsutflykt till grannön Korsikas vackra citadellstad Bonifacio. Från Santa Teresa di Gallura tar det bara knappt en timme med färja till Korsika och olika linjer har flera dagliga avgångar under sommarhalvåret. Bussresan från Olbia omfattade vackra bergsvyer och smaragdfärgade kustremsor, vilket var trevligt för i själva Olbia finns inga stränder i stadens direkta närhet.

En av orsakerna till att jag ville till Sardinien var att det sardinska köket är en lite mera okänd del av Italiens annars så välbekanta rätter. Enligt gastronomiska rapporter är sardinsk mat och viltkött smakfylld av bergens örter och kustens fiskurval stort. Åtminstone i Olbia dominerades matsedlarna av fisk och skaldjur i olika former. Sardinsk ost serveras både som rostad med päron och bär till förrätt och friterad som efterrätt tillsammans med honung (seadas). En annan god specialrätt var culurgiones, en sorts potatisgnocchi i gräddig ostsås.  Väljer man skaldjurspasta lönar det sig att begära fregola, eftersom det är en pärlliknande liten pastaform kokt i tomat och pecorino-ost. Medan man väntar på sin mat serveras man ofta Pane Carasau, som är ett tunt, papperslikande brödtilltugg.

Till sist en liten varning gällande ankomsten till Olbia. Om man vill ta lokalbussen från flygfältet till stadskärnan skall man välja rätt biljettautomat. Bussdörren säger att man bör köpa biljetten på förhand, men åtminstone en gång kunde vi köpa den av chauffören. När vi köpte biljetten från en automat, visade det sig att vi hade lyckats köpa en biljett till regionalbusslinjerna (Arst). Den biljetten dög dock inte i lokalbusslinjen (Aspo), som i praktiken köper busstransporten till centrum. Var Aspos automat fanns, vet jag inte.

Europa, Frankrike, Italien, Korsika, mat, reseupplevelser, resor, Sardinien