Travelfood

Jag har besökt Kanada några gånger men denna gång hämtade vårt 3-dagars genomfartsbesök några negativa tankar, som jag gärna delar mig med. Först och främst, drickskulturen är nog lite irriterande. Då jag kommer från Europa, där man är van vid att betala det pris som prislappen eller prislistan säger varan eller tjänsten kosta, blir man nog betänksam i USA och Kanada, när notan eller slutpriset är något helt annat. Om priset på en måltid i Kanada sägs vara 50 CAD, tillkommer två skatter på sammanlagt 15%, och då är priset redan 57,50 CAD. Därefter förväntar sig också servitören dricks på minst 15%, och det berättigas med att servitörerna inte får lön, såsom i Europa. Dessutom sägs det att dricks gör servitörer mera tjänstvilliga än om de ”bara” får lön, men det har jag inte märkt under mina resor. Om jag betalar 15% (alltså totalt 65 CAD för något som ursprungligen kostat 50 CAD), är servitörerna missnöjda, eftersom de förväntar sig 20% eller 25%. Mitt besök gör alltså både servitörerna och mig som kund missnöjda även om jag betalat rätt mycket. 

Du betalar troligtvis mera för produkter och tjänster i Kanada och USA om man räknar med totalpriset, men så tänker inte amerikanerna när de kommer till Europa och förskräcker sig över de (total)priser som de ser på våra prislappar. Jag hoppas verkligen att drickskulturen försvinner som en konstig historisk relik snart! 

Då jag talar lite franska var jag förväntansfull inför Montréal-resan. Men då jag berättade mina önskemål på franska i butikerna, började ortsborna tala engelska med mig! Talade jag inte tillräckligt bra franska? I något skede fick jag känslan av att det berodde på Kanadas tvåspråkiga status, att när inhemska, engelskspråkiga turister besöker fransktalande Kanada, så ”avslöjas” de av de lokala med att man övergår till engelska. Det kan vara det lokala sättet att sköta språksamarbete, men för utländska turister känns det som om man inte bör ens försöka prata franska. 

Den tredje irritationen gäller alla restauranger i världen, men det blev speciellt aktuellt i Montréal. Vissa restauranger skriver inte ut sin matsedel på något annat sätt än via en QR-kod, alltså kunden skall med sin mobiltelefon bli bekant med matutbudet och deras priser. För turister är tillgång till wifi oftast nödvändigt för att komma in i Internet och menyn där. Vi kom till en restaurang som inte hade wifi, och servitören (som förväntade sig feta dricks) kunde inte berätta på något sätt vad de har för utbud. Servitören visade tydligt att det var vi kunder som var besvärliga, då vi marscherade ut ur restaurangen. 

Min fjärde synpunkt gäller Montréals nationalrätt: smörgås med rökt kött. Rågbrödet är mycket ljusare än det rågbröd vi är vana vid i norra Europa, och det rökta köttet är ungefär samma sak som italiensk pastrami. Den andra nationalrätten är fransk potatis i brun sås, och dess namn påminner om en diktators namn: poutine. Man kan bara hoppas att den skatt och de dricks som härstammar från poutine-rätterna inte går i diktatorers fickor! Men jag måste erkänna att lönnsirap, som i Kanada kan smaksätta de mest konstiga kombinationer, är söt och god! 

Kanada, mat, Montreal, reseupplevelser, resor, USA